jag var i stallet för första gången idag, det har snart gått två veckor
bara ta mig in i stallet tog emot på alla sätt som går, benen gick bara inte framåt
grät mig igenom varje sekund, men jag tog mig upp på hästryggen.
fast det gjorde ont, små saker gör ont så otroligt mycket.
när jag tittade i spegeln i ridhuset tyckte jag att jag såg bobby. insåg snappt att jag hade fel och bröt ihop totalt.
jag får inte han tillbaka. hur mycket jag än hoppas.

smärtan jag känner är nog svår för många att förstå, det är ju "bara en häst"
men inte för mig, han var min bästa vän, hur sjukt det än kan låta.
han var min bästa vän som nu är borta, som jag har såg ligga livlös.

your not where I want you to be

jag har inga ord. När jag tror att tårarna är slut, kommer det bara fler. Jag kan inte förstå att han är borta, min älskade vän, min älskade bobby.

han mådde så bra, i tisdags travade vi till och med. jag letar efter någon att skylla på, men det finns ingen.
Jag gissar att man måste bli slagen hårt ner till botten för att försöka ta sig upp.
Det här är tredje gången en av mina fyrbenta vänner får somna in. Nu försöker jag bara göra allt för att klara mig igenom dagarna.

Mitt älskade hjärta finns inte mera.
Den här smärtan vill jag aldrig mer känna.

Vila i frid Bobby, tack för alla fina dagar du gett mig. Hoppas vi ses igen någon gång, någonstans.

saknar min gula favorit. men jag har ju bobbson iallafall, han är bättre föresten, mycket bättre
nu har vi skrittat i 2veckor och idag travade vi lite till och med, duktig kille!

/m